Idag har jag varit med om något mycket märkligt. Jag, Magda och Billy (hund!) skulle ut och gå, och som vanligt tog vi bilen till kyrkan som är utgångspunkten. De flesta andra som går den här rundan, kallad ekhagen, brukar även gå dit.
Men inte jag och Magda, för det innebär ju att vi inte kan gå tillsammans hela vägen, vi har ca 300 meter var att gå själva om vi ska mötas på mitten.
Och det vore ju för hemskt, haha!
Så jag tog alltså bilen, hämtade upp Magda och Billy och tog ett varv runt Vårgårda på vägen mot kyrkan. Det var då det hände.
Mitt på Parkgatan, utanför gamla The Corner kom en SKITSNYGG kille, som vi aldrig sett förut! Var kom han ifrån liksom? Och diskret som jag är (inte), glodde jag ju som en idiot. Ett under att jag inte körde av vägen, eller åtminstone fick nackspärr, så som jag glodde.
Och det är ju kul att man själv alltid är så snygg i såna lägen. Mysbyxor, jacka, smutsigt hår och mössa.
Jag kan garantera att det var en ömsesidig reaktion där, just då på Parkgatan. Han måste tyckt att jag var precis lika snygg som jag tyckte att han var.
När vi kom tillbaka från promenaden åkte vi flera varv runt Vårgårda för att leta efter den vackra skapelse. Men det var väl klart att han inte fanns någonstans.
Men det var väl säkert ändå bara en hägring.
Jag har hört att man kan börja se i syne när man är på väg att bli desperat. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar