Lördag hela veckan

Jag längtar till lördag. Såinihelvetemycket.
Jag vill ha lördag nu!!
Jag tycker nog allt att veckan får skynda på lite, för jag vill att det ska gå snabbt.
Det hade gärna fått vara lördag imorgon för min del.
Eller ännu bättre, det hade kunnat få vara lördag hela veckan.
Det hade jag tyckt vart sjukt bra.

Vi rycker till, reklamen avbryts för sport.

Idag har jag varit med om något mycket märkligt.

Jag, Magda och Billy (hund!) skulle ut och gå, och som vanligt tog vi bilen till kyrkan som är utgångspunkten. De flesta andra som går den här rundan, kallad ekhagen, brukar även gå dit.

Men inte jag och Magda, för det innebär ju att vi inte kan gå tillsammans hela vägen, vi har ca 300 meter var att gå själva om vi ska mötas på mitten.

Och det vore ju för hemskt, haha!

Så jag tog alltså bilen, hämtade upp Magda och Billy och tog ett varv runt Vårgårda på vägen mot kyrkan. Det var då det hände.

Mitt på Parkgatan, utanför gamla The Corner kom en SKITSNYGG kille, som vi aldrig sett förut! Var kom han ifrån liksom? Och diskret som jag är (inte), glodde jag ju som en idiot. Ett under att jag inte körde av vägen, eller åtminstone fick nackspärr, så som jag glodde.

Och det är ju kul att man själv alltid är så snygg i såna lägen. Mysbyxor, jacka, smutsigt hår och mössa.

Jag kan garantera att det var en ömsesidig reaktion där, just då på Parkgatan. Han måste tyckt att jag var precis lika snygg som jag tyckte att han var.

När vi kom tillbaka från promenaden åkte vi flera varv runt Vårgårda för att leta efter den vackra skapelse. Men det var väl klart att han inte fanns någonstans.

Men det var väl säkert ändå bara en hägring.

Jag har hört att man kan börja se i syne när man är på väg att bli desperat. ;)

Lasse! Lasse! Lasse!

Lasse var grym igår.

Lasse är visserligen alltid grym, men igår var han bättre än bäst. Helt outstanding.

Känslan går inte att beskriva. Har du aldrig vart på en Lars Winnerbäck-konsert så har du missat något. Det är något av det bästa som finns. Over and over again.

Och han kunde inte gjort ett bättre val av låtar. Självklart saknade man en och annan, men man får väl förstå att han inte kan spela alla låtar varje konsert. :)

"över gränsen får man vara vem man vill.."

För oss Facebook-slavar

Så jävla klockren den här! :)

Mums!

Nu har jag ätit två kakor.
Och druckit en burk Pepsi Max.
(Det finns ingen Cola, därför dricker jag Pepsi. Så slipper ni fråga det.)

Välkommen till Tånga Camping & Vandrarhem, det är Sanna

Sitter på jobbet.
De finns verkligen ingenting att göra.
Det enda som händer är att telefonen ringer ibland.
Det är skumt egentligen att det kan vara så mycket folk o fullt av liv här på sommaren,
och heldött på vintern.
Eller, det är väl inte speciellt konstigt egentligen eftersom det är en camping, men ändå.

För tillfället används delar av anläggningen till flyktingförläggning.
Så här är mest flyktingar. Och de ser man aldrig. De går väl knappt utanför sina rum, stackarna.

Jag roar mig med att lyssna på Mix Megapols webradio, läsa aftonbladet på internet och äta utav kakorna som en av Statoil-killarna kom med förut. Han hade tydligen lovat att bjuda på fika här uppe en dag, bra tajming att komma upp med det när det bara är jag här.
Betyder mycket kakor till mig. Men mycket kakor betyder att jag blir tjock(are).
Så det blir nog inte så många kakor ändå. Bara några :)

Nightmare..

Min bror kom in i mitt rum för ett par timmar sen, och sa att jag skulle komma o titta på en grej.
När jag var på väg till hans rum så frågade jag om det var nåt äckligt han skulle visa.
Då flinade han och sa: -Ja.
Jag frågade: -Är det jätteäckligt?
Då säger han: -Det är en orm!

En orm?! Inte en chans att jag gick in i hans rum när han hade hittat en orm på golvet.
Det var tydligen en pytteliten orm, en kopparorm eller nåt, sa pappa. Men det räcker.

Jag har en sån sjukt stor ormfobi.
Nu kommer jag drömma mardrömmar om det där lilla äcklet inatt, trots att jag inte ens såg den.
Tack ormjävel, för att du förstört min natt.

Hoppas jag får sova en liten stund i alla fall, för jag ska jobba imorgon innan skolan.
All personal är tydligen i Varberg, vad de nu gör där.
Men jobba ett par timmar betyder pengar, och är det något jag är i stort behov av nu så är det pengar.
Pengar, pengar, pengar. Jag hatar att vara beroende av att tjäna pengar.
Jag vill kunna vara sådär skön och bara kunna säga "Pengar är inget viktigt."

Men jag antar att jag får vänta med att säga så tills jag har gift mig med en miljonär.
Eller förresten, det blir nog en miljardär istället.

Då kan jag verkligen säga så.

När det kommer så nära, är det bara sådär..

Jaha, då var det klart.
Andreas kom in på galoppkursen.
Jag är så sjukt glad för hans skull, det här är ju hans dröm.
Och tänk vad stolt jag kommer vara sen när min baby blir en av världens bästa jockeys. För det kommer han bli, det vet jag.

Men samtidigt som jag är jätteglad, så där glad som man bara kan bli när någon som har en stor plats i hjärtat lyckas med något de har kämpat för, så är jag inte ett dugg glad.

Vad ska jag göra utan min Andreas?
Vem ska nu ringa mig 17 gånger om dagen bara för o fråga o jag sover?
Vem ska nu gå runt och kalla mig för kriminalinspektör Börje Hansson dotter så mycket att det går mig på nerverna?
Vem ska jag nu åka och hälsa på när jag känner att jag behöver komma bort från verkligheten för en helg?

Jag kommer sakna ihjäl mig. Jag vet seriöst inte hur jag ska kunna klara mig.
Jag kommer ju inte ens kunna prata med honom.

Helveteskursen är ju i England. England! Så sjukt långt bort. Okej, så långt bort är det väl kanske inte. Men tillräckligt långt bort för att man inte kan åka och hälsa på utan en jävla massa planering. Och tillräckligt långt bort för att vara i ett annat land (nähä?!) så att man inte kan prata i telefon om man inte lyckas bli miljonär inom kort, väldigt kort.
Och han ska vara borta i nio månader, niofuckingjävlamånader.

Vad ska jag göra i nio månader utan honom?


By the way, Happy Birthday Andreas och min kära syster :)

Love is wicked

Vilken tur att jag började mitt bloggande med att suga stenhårt på att uppdatera.

Det gör att jag inte har så mycket att leva upp till framöver.

Tänk om jag hade uppdaterat 7 gånger om dagen de första 4 dagarna liksom, då hade det blivit sjukt jobbigt, för då hade jag vart tvungen att jag göra det hela tiden.

Nu gör det ju inte så mycket om jag väntar en vecka eller två mellan inläggen, för det har jag ju förberett er på nu, att det kan hända alltså.

Jag har väl inte gjort sådär jättemycket sen sist, men då är väl allt precis som det ska antar jag.

Jag har..

Vart på fest i Svenljunga - alltid lika kul och träffa dessa underbara människor man inte ser så ofta. Självklart dyker det upp både en och tre personer som lika gärna kunde stannat hemma utan att någon skulle sakna dem, men jag antar att det är så det ska vara när man är i Svenljunga; det är alltid något som är fel.

Jobbat på oktoberfesten - vilket var en upplevelse. Faktiskt riktigt lärorikt att sitta där helt nykter och kolla hur fulla människor blir fullare och fullare, och se hur de beter sig. Det gör visserligen att man tänker tanken att aldrig mer dricka alkohol, men det gick över ganska snabbt. Där var dock även ett par personer som jag gjorde att jag gärna ville krypa under mitt fina lilla bord när de gick förbi. För att slippa se dem. Personer som påverkat mitt liv väldigt mycket. Men som entrévärd har du inte riktigt den möjligheten, då får du allt sitta där på din stol och vara precis lika trevlig mot precis alla som kommer och går.

Åkt med Andreas till Stockholm - Sitta i en bil 10 timmar under en dag är väl aldrig så där jättekul, men det är ju alltid trevligt att umgås med sina vänner. Även om det ska krävas en bilresa tur och retur samma dag för att det ska gå att ordna. Han var kallad till en intervju för en galoppkurs han har sökt. Vi väntar med spänning på resultat därifrån.

Mer eller mindre grubblat sönder min hjärna - Vilket i och för sig betyder att allt är precis som vanligt. Tänker för mycket gör jag alltid. Vrider och vänder på allt in i minsta detalj. Men jag hatar när när jag grubblar över saker som jag vet ändå inte kommer bli som jag vill. Det känns liksom onödigt, jag gräver ju bara min grop djupare och djupare.

Men det är väl sån jag är antar jag, i mitt undermedvetna gillar jag tydligen att vara lite halvdeprimerad.

Förlåt..

Jag har precis gjort något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
Jag har talat om för en person som jag tycker om, och som jag vet tycker väldigt mycket om mig att det aldrig kommer kunna bli vi två. Att det aldrig skulle funka.
Jag tycker inte om honom på rätt sätt.
Det var så mycket svårare än jag trodde det skulle vara. Det är så att jag mår illa, och har ont i magen.
Men det jobbigaste av allt var hans svar; Okej.
Han ville inte ens veta varför, hur länge jag har funderat på det här. ingenting, bara okej.

Men det är så typiskt mig. Nu när jag väl har träffat en riktigt, riktigt bra kille, då blir jag inte kär. Jag blir bara kär i killar som är idioter, eller killar som bara vill vara vän med mig. Det där med att bli kär i bra killar är inte riktigt min grej. Det är rätt synd, för allt skulle bli så mycket lättare då. Slippa må dåligt över att Han med stort H inte vill ha mig, utan någon annan. Slippa tänka tanken att jag kommer få leva ensam resten av mitt liv.
Men när jag träffar en sån kille, en som är genomsnäll, och ärlig, då blir jag uttråkad. Det finns liksom ingen spänning i det hela då. Om han är för snäll, så skulle jag nog till slut bli elak. Allt för att se om han skulle kunna säga emot mig. Och så skulle inte jag vilja ha det, och inte han heller tror jag.

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt.

Men nej, jag får väl fortsätta med att kära ner mig i killar som antingen är riktiga svin och inte tycker om mig alls, eller såna som tycker mycket om mig, men bara som vän.

Någon gång i framtiden kanske även Han med stort H och Kärleken med stort K hittar in i mitt liv och jag kanske kan bli kär i någon som även blir kär i mig.

När jag inte pratar..

Ni som känner mig väl vet att jag inte alltid kan tala om vad jag tycker och tänker och känner. På många sätt har jag inga problem med att tala om för någon vad jag tycker och tänker, så länge det inte handlar om mig själv, och mina känslor. Där är det inte många som kan trycka på rätt knappar för att få mig att berätta. Har man väl hittat knapparna dock, kan jag prata tills någon tejpar igen käften på mig.

Detta "problem" har lyckats sätta mig i rätt jobbiga situationer ibland. Folk tror att det handlar om att jag är konflikträdd, vilket jag visserligen kan vara ibland, men det är inte vad det handlar om. Jag kan bara inte säga att jag känner så här.. Även till mina allra bästa vänner kan jag ha svårt att tala om vad jag känner, utan att de får dra ur mig orden.

Delvis därför har jag startat en blogg, för att ni ska få en chans att förstå mig och mina tankar. Här ska jag försöka få ur mig mina tankar och känslor om sånt jag har svårt att prata om, för att skriva vad jag känner är hur lätt som helst. Jag vet inte hur många gånger jag har skickat iväg ett mejl istället för att säga direkt till personen i fråga vad jag tycker.

Med andra ord kommer det bli mycket känslor i den här bloggen; glada inlägg, ledsna inlägg, uppgivna inlägg, frustrerade inlägg, inlägg där jag bara vill skrika ut min ilska, men däremellan ska jag nog lyckas klämma in lite annat ibland också.

För att ni ska förstå vad jag säger när jag inte pratar.