När det kommer så nära, är det bara sådär..

Jaha, då var det klart.
Andreas kom in på galoppkursen.
Jag är så sjukt glad för hans skull, det här är ju hans dröm.
Och tänk vad stolt jag kommer vara sen när min baby blir en av världens bästa jockeys. För det kommer han bli, det vet jag.

Men samtidigt som jag är jätteglad, så där glad som man bara kan bli när någon som har en stor plats i hjärtat lyckas med något de har kämpat för, så är jag inte ett dugg glad.

Vad ska jag göra utan min Andreas?
Vem ska nu ringa mig 17 gånger om dagen bara för o fråga o jag sover?
Vem ska nu gå runt och kalla mig för kriminalinspektör Börje Hansson dotter så mycket att det går mig på nerverna?
Vem ska jag nu åka och hälsa på när jag känner att jag behöver komma bort från verkligheten för en helg?

Jag kommer sakna ihjäl mig. Jag vet seriöst inte hur jag ska kunna klara mig.
Jag kommer ju inte ens kunna prata med honom.

Helveteskursen är ju i England. England! Så sjukt långt bort. Okej, så långt bort är det väl kanske inte. Men tillräckligt långt bort för att man inte kan åka och hälsa på utan en jävla massa planering. Och tillräckligt långt bort för att vara i ett annat land (nähä?!) så att man inte kan prata i telefon om man inte lyckas bli miljonär inom kort, väldigt kort.
Och han ska vara borta i nio månader, niofuckingjävlamånader.

Vad ska jag göra i nio månader utan honom?


By the way, Happy Birthday Andreas och min kära syster :)