REASON TO CRY

Jag kan inte låta det vara. Tankarna vandrar hela tiden tillbaka.
Vad jag än gör, så hamnar jag där igen. Det tog många timmar innan jag kunde somna igår, trots att jag var helt utmattad. Det dyker bara upp bilder i huvudet hela tiden.
Det är så svårt att beskriva känslan. Jag borde inte beröras så mycket som jag gör, jag kände honom inte ens. Jag visste mycket väl vem han var, men jag tror aldrig jag pratat med honom ens.
Men det är nog för att det är så hemskt. Så fruktansvärt. Så ofattbart. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Tänk att bli klämd till döds av en maskin, fem minuter innan du ska avgå ditt skift. Fem jävla minuter kvar på sista dagen innan fem veckors semester.
Det är så jävla tragiskt.

Men jag försöker tänka att han dog lycklig. Nygift sen en vecka tillbaka, en dotter på typ ett år, en till på väg.
Han kan inte vart annat än lycklig.

Men så fruktansvärt hemskt för hans familj. Hans nyblivna fru, hans dotter, den andra lilla som är på väg. De små barnen som kommer få växa upp utan sin pappa. Jag kan aldrig förstå hur det måste kännas för dem. Mer än att det är en stor sorg och saknad.

Jag tänker också hela tiden på min pappa. Han kände honom väl, jag vet att han tyckte mycket om honom. Han är helt knäckt. Min pappa är alltid stark. Vad jag kan komma ihåg har jag sett honom må dåligt en gång tidigare i mitt liv. En gång på 22 år.
Att se honom må dåligt är jobbigt.
Jag pratade med honom i telefon förut, han sa inte många ord. Mer än att det var tungt. Väldigt tungt. Han höll på att sätta stenar i muren, för han var tvungen att hålla sig sysselsatt.
Jag drog mig för att ringa hem innan. Jag ville prata med honom, men ändå inte. Jag vet inte hur jag ska bete mig mot min pappa när han mår dåligt..


Och efter jag pratade med mamma så tänker jag även på 7 centimeter. Jag sitter o mäter med fingrarna. Sjujävlacentimeter.
Det är helt ofattbart. Helt overkligt.
Helt...fruktansvärt jävla tragiskt.