Förlåt..

Jag har precis gjort något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
Jag har talat om för en person som jag tycker om, och som jag vet tycker väldigt mycket om mig att det aldrig kommer kunna bli vi två. Att det aldrig skulle funka.
Jag tycker inte om honom på rätt sätt.
Det var så mycket svårare än jag trodde det skulle vara. Det är så att jag mår illa, och har ont i magen.
Men det jobbigaste av allt var hans svar; Okej.
Han ville inte ens veta varför, hur länge jag har funderat på det här. ingenting, bara okej.

Men det är så typiskt mig. Nu när jag väl har träffat en riktigt, riktigt bra kille, då blir jag inte kär. Jag blir bara kär i killar som är idioter, eller killar som bara vill vara vän med mig. Det där med att bli kär i bra killar är inte riktigt min grej. Det är rätt synd, för allt skulle bli så mycket lättare då. Slippa må dåligt över att Han med stort H inte vill ha mig, utan någon annan. Slippa tänka tanken att jag kommer få leva ensam resten av mitt liv.
Men när jag träffar en sån kille, en som är genomsnäll, och ärlig, då blir jag uttråkad. Det finns liksom ingen spänning i det hela då. Om han är för snäll, så skulle jag nog till slut bli elak. Allt för att se om han skulle kunna säga emot mig. Och så skulle inte jag vilja ha det, och inte han heller tror jag.

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt.

Men nej, jag får väl fortsätta med att kära ner mig i killar som antingen är riktiga svin och inte tycker om mig alls, eller såna som tycker mycket om mig, men bara som vän.

Någon gång i framtiden kanske även Han med stort H och Kärleken med stort K hittar in i mitt liv och jag kanske kan bli kär i någon som även blir kär i mig.