THE BIG L

Det finns inget jag önskar mer än att bli kär. Riktigt kär.

Att få uppleva den där underbara känslan som alla pratar om.

När man aldrig kan få nog av en person; man vill spendera dygnets alla timmar plus lite till tillsammans.

När man pratar om honom konstant, och ler med hela ansiktet så fort han kommer på tal.

När man vill visa upp honom för alla man känner och stolt tala om att ”Det här är min pojkvän..”

När man inte kan låta bli att pussa på honom konstant, bara för att man helt enkelt inte kan låta bli.

Samtidigt finns det inget jag är så rädd för som att bli kär.

Kär på riktigt.
Att våga släppa in någon så nära, låta någon rasera muren jag så grundligt byggt upp.

Jag har väldigt svårt för att släppa in folk, svårt för att visa vad jag verkligen känner. Jag har någon slags spärr i min hjärna som gör att det tar stopp.

Det finns ett fåtal personer som har lyckats ta sig förbi muren, men även de har svårt att ta sig ända in många gånger. Det händer ofta att de får dra ur mig saker för att få veta. Vissa saker har jag väldigt svårt för att berätta om ingen "tvingar" mig.

Det är många gånger som jag velat berätta om något, men när den andra personen inte tagit upp det, så har det inte blivit något sagt.

Mycket beror nog på att jag ogillar starkt att visa mig svag.

Och att vara kär är lika med att vara svag.

Att ha så starka känslor för någon är en otrolig svaghet.

Det finns inget tillfälle när man är så sårbar som när man blottar sina känslor helt och hållet för alla att se.

Men jag hoppas att jag någon gång träffar en kille som lyckas ta sig igenom muren, någon som lyckas få mig att våga chansa, och som då även förtjänar att komma så nära mig.

Men ännu mer hoppas jag att någon gång är snart.